Lycka = Två kexchoklad

Sju veckor har nu gått sedan första dagen i PT-kampen.

I fredags hade jag en vilodag med bara mat-intag och soff-häng som sysselsättning. Dels för att kroppen behövde lite (årets underdrift) vila men mest för att boosta på förbränningen. Den är ju, som bekant, lite frustrerande långsam i min övremedelålderskropp. Jag hade längtat sååååå efter den dagen. Att bara få vila. Och ÄTA, alltså även äta annat än vad jag har haft på schemat de senaste sju veckorna. Kvällen innan var det nästan så att jag dreglade i kapp med hunden bara jag TÄNKTE på kylskåpet och vad som väntade där.

Jag skulle nämligen till och med få äta två kexchoklad! TVÅ hela kakor. Och just dessa två gul-rutiga gourmet-paket tog upp….ja okay jag erkänner-  osunt mycket av min tankeverksamhet hela torsdagen. Men jag har alltid älskat kexchoklad. Speciellt om man lägger dem i kylskåpet så att de blir så där riktigt kalla. De får inte vara svettigt varma så att de kletar av sig på fingrarna. Och kexet inuti skall vara lite hårt och samtidigt sprött, så att det smular ordentligt i stora sjok när chokladen lossnar och faller ner och fläckar allt man har på sig. Mmmmm…. Jag funderade länge på hur jag skulle fördela dem under dagen.  Kanske dela upp dem i rutor? Kanske ta en på morgonen och en på kvällen? Eller spara det mesta till kvällen och ha som fredagsmys? Möjligheterna kändes oändliga! Innan jag gick till sängs lutade det mycket åt att dela upp dem i små portioner under dagen för att ge mig själv små “treats” allt eftersom. Men….. det blev inte riktigt så.

Båda kakorna var skämmigt nog slut redan klockan 08.55. Det gick liksom inte att hejda. Jag började med en liten bit till morgonkaffet…och sen…ja det var som om att det var någon som TVINGADE mig till kylen för att bryta av nästa bit, och nästa….och nästa. TROTS att jag hade lagt dem längst in i kylen bakom alla såna där burkar med saker som man tror kommer till användning men inte ens vet vad det är längre. Allt för att göra det lite jobbigare att ta fram dem. Men det hjälpte inte ett dugg. En gång sockerberoende alltid sockerberoende. Eller är det bara karaktären som brister? Eller var det helt enkelt så att jag bara ville unna mig? Nej, jag väljer att tänka att kexchoklad…helt enkelt är kexchoklad. Totalt oemotståndligt.

Men iallafall, det här med att plötsligt få vila och äta massor när man varit extremt strikt med kost och träning i ett antal veckor. Det VAR verkligen underbart….åtminstone de första två timmarna. Ungefär till och med kexchokladen.  Men sen…. kändes det bara jobbigt, obekvämt och konstigt. Det liksom ryckte i kroppen att få röra sig. Och hela det här inrutade (till skillnad från den sega magen) livet som har blivit som en så naturlig del, blev helt omkullkastad. Vaddå soff-häng? Jag blev rastlös redan efter första avsnittet av nostalgi-tittande på Vänner säsong ett. Och DET är inte likt mig, jag är nämligen en professionell serietittare. Jag kan tok-titta mig igenom säsong efter säsong om det är något jag fastnar för. Jag kan till och med se om olika serier…..flera gånger. Det är nästan lite mani-varning ibland. Men nu….nej det gick bara inte.

Morgonen efter studsade jag upp ur sängen 05.35 och ryckte med mig en yrvaken vovve ut i spåret. Nu var det slut på såsande och luktande på varje gul kiss-fläck på vägen. Det fick bli stress-kissar och enbart stopp för att göra tvåan medan jag stod bredvid och gjorde, säkerligen mycket störande, hoppsa-steg. Det  var såååååå skönt att få röra sig igen. Befriande. Det blev som ett lugn i kroppen. Man andades ut. Och endorfinerna hade fest.

Därefter följde en helg av intensivt tränande. Lördags-team-träning, duo-träning med bästa träningskompisen och ensam-tråk-träning för mig själv. Och det var tufft, slitsamt, svettigt och utmattande. Heeeela helgen. Men det var ju det som var meningen, att jobba hårt för att se om förbränningen skulle öka i och med vilan och intaget av all extra mat.

Och gjorde den det då? Njaeeee, det  var väl inget att skriva om i tidningen direkt även om det iallafall inte går åt fel håll. PT-Nina säger att det kan ta några dagar och att vi kan få se mer förändring fram i veckan. Och det kändes helt okay. Jag kände mig bara lugn i att jag faktiskt har gjort mitt bästa, varenda dag. Jag har nu härmed, på heder och samvete, släppt in Tålamodet i kroppen. Känns lite nytt och konstigt men samtidigt bra. För vi har alla olika förutsättningar. Vi är alla olika. Och vi gillar olika (utom Trump då förstås) Jag  grämer mig ute ens. För varför skulle jag göra det? Jag är mycket friskare, sundare, smalare, har mera muskler än bara för sju veckor sedan och är i bättre form än när jag var 30 år. Och framförallt; Jag fick äta TVÅ hela kexchoklad i fredags. Jag ler fortfarande nostalgiskt när jag tänker på det.

Nu är det gasen i botten i tre veckor till, bara för att känna att jag säkert vet att jag har gett precis ALLT oavsett slutresultat. Jag är stolt över mig själv! Redan nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *