Utvändigt slank men invärtes fet

Nu är det bara fem dagar kvar till fjärde veckans inmätning och tolv dagar kvar till halvtid av mina tio veckors kropps-omformning. Det går alldeles för snabbt! Jag tycker att jag följer instruktionerna i schemat till punkt och pricka men trots att jag känner att musklerna finns där någonstans (ja det gör ju lite ont iallafall), att magen börjar få en fast form (Yes! Wihoooo!) och att det är inte så mycket som väller över jeans-linningen längre, så händer det inte så mycket på min fettprocent! Hur är det möjligt?? Jag tränar varje dag, flera gånger. Jag äter inget socker, mest protein och bara nyttigt fett. Men enligt mätningar så är jag fortfarande invärtes överviktig (!) Men jag är ju slank på utsidan! Iallafall relativt slank. Har jag en fettdjävul som sitter och skrattar åt mig där inne? Som gömmer allt fettet när jag tränar och sen lägger tillbaka det? Eller en stor binnikemask som äter muskler istället för fett? Jag har ju till och med återgått till en tidigare mindre storlek i kläder men ändå gömmer sig det lömska fettet där på insidan. Det där fettet som det är tänkt att man skall komma åt. Eliminera. Elda upp. Krossa. Åtminstone ner till en acceptabelt hälsosam nivå.

Min PT säger att vi inte skall gå för mycket på siffrorna från den våg hon använder eftersom man helst skall väga sig i ett sånt där klaustrofobiskt BodPod-ägg för att få ett korrekt värde. Hon säger att vi skall fokusera på att vikten håller sig på de beräknade nivåerna, vilket den gör, men …arghhh det stör mig ändå! Jag vill inte vara invärtes överviktig! Så jag googlade lite mer om det här med invärtes fetma och hur det egentligen funkar.

Att mäta fettprocent visar alltså hur mycket fett vi har i relation till vår muskelmassa. Och det här med BMI och fettprocent det skall man tydligen inte alls blanda ihop. Typiskt för det kändes ju så fint att åtminstone ligga bra på DEN skalan. Men BMI anger sambandet mellan totalvikt och längden på en person medan fettprocent anger sambandet mellan totalvikt och fettvikt. Jag ligger alltså lågt på BMI skalan (men inom normalvärdet) men högt på fettprocent-skalan. Känns som om att jag borde ställa mig i fett-skamvrån med en skämshatt på huvudet.

Men hur högt och lågt kan man ha när det gäller fett? Vad är okay och vad är inte? Det är lite förvirrande med alla tabeller som visar olika. Ur ett globalt folkhälsoperspektiv så är en fettprocent under 10 % en indikation på undernäring och något som förekommer i svältkatastrofer. Samtidigt så skulle en aktivt manlig tävlande kroppsbyggare sitta och hulkande gråta i panik över att ha ett fettprocent på över 7 procent inför en tävling. Lite…vilseledande eller hur? Eller också är kroppsbyggare helt enkelt lite extrema…..ish.

Nedre gränsen för vad kroppen klarar av är 3-5% för män eller 6-8% för kvinnor. 6-8%!! Min fett-djävul skrattar nästan på sig när han vältrar sig i procent-depåerna inne i min buk. Ingen fara för undernäring här inte. Men vid dessa låga nivåer kommer kroppen också att göra allt för att återställa fettdepåerna. Det blir en strid för livet. Och det är inte alls bra för oss. Det är till och med väldigt farligt. Jag läste att människans lägsta fettprocent ligger på samma fettprocent som hos vilda djur. Alltför feta djur orkar inte samla mat och har mindre chanser att komma undan rovdjursangrepp, för lite fett gör att de inte överlever korta perioder av matbrist. Vilda djur som har oregelbunden tillgång till mat eller saknar naturliga fiender blir i regel fetare. Jag har alltså för få fiender! Jag får sluta upp med att vara så sympatisk och snäll.

Men vad som är konstigare är det inte verkar finnas någon högsta gräns för hur mycket fett en människa kan ha. Det finns människor som väger ett halvt ton (!) och överlever i många år, även om det inte är något att direkt eftersträva. Men det är ändå inte vad jag trodde, att det alltså går att leva mycket längre med ordentlig övervikt än med grav undervikt. En alltför hög fettprocent innebär förstås en risk för hjärt&kärlsjukdomar, det vet ju de flesta. Men det är flera andra aspekter som också spelar in. Det finns forskning som tyder på att fettprocenten är av mindre betydelse jämfört med aktivitetsgraden. En stillasittande smal person löper alltså större risk (!) att drabbas av sjukdomar i jämförelse med en fet person som motionerar regelbundet. Så upp och hoppa alla skrivbords-smalisar! Ut i spåret! Haffa en skivstång! Det räcker inte bara med att vara slank på utsidan. Och dessutom skall vi inte döma ut de som ser stora ut på utsidan, för de kan ha en mycket bättre hälsa än den som är smal.

Och sen var det det här med åldern. Ofta hör man att det är okej med en större fettprocent när man blir äldre. För då är det bara att slappna av. En bilring här och där, det är inte fredagschipsen eller gräddsåsen som gör det, det är baaaaara åldern. Och många tror att man inte kan röra sig lika mycket…för att man är äldre, och som följd av det så förlorar man en del av sin muskelmassa och ökar på de lömska inre fett-depåerna. Ja det gör man ju såklart om man inte rör sig. Men hallå! Man blir inte lam bara för att man har fyllt femtio. Och chipspåsen gör faktiskt fortfarande sitt till. Oavsett ålder. Om man är frisk och inte har några fysiska eller andra hälso- hinder så är det är ett val hur man vill att kroppen skall må, inget annat. Självklart så kommer krämpor med åren, kroppen slits ut och man orkar inte lika mycket, men man behöver inte för den skull sluta att ta hand om vår kropp och iallafall försöka. Vi bor trots allt i den till den dag vi dör. Och vi vill väl ändå bo så bekvämt som möjligt?

Kolla bara på den här inspirerande kruttanten som har passerat sjuttio år: