Krossad i botten av en självförstörelseburk.

Jag har en vän som lider av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det numera heter. Nej det är inte hon på bilden men jag tror att det är ungefär så hon känner sig varje dag när hon sitter vid sitt skrivbord. Hon vill inget hellre än att hitta tillbaka till att leva, i sin takt, medan myndigheter och sjukvård å andra sidan föreskriver en snabbare takt för tillfrisknandet. En som passar deras budget bättre. Precis som om att alla i den här situationen kan placeras i samma fack. Att alla repareras på exakt samma sätt och på exakt samma tid. Montera in de reservdelar som behövs, olja lite och sen är det bara att köra. Jag förstår och håller med om att arbetsterapi är ett nödvändigt och bra steg i rehabiliteringen. Men vi är alla olika och vi har inte alltid samma skyddsnät att landa i.

Jag var själv där, för några år sedan. I utmattningslandet. Det smög sig på mig, utan att jag först märkte något själv. Det var oerhört stressigt på jobbet och hemmet bjöd på stress av mer privat natur. Det kom något symptom här och någon krämpa där. Men jag skärpte till mig. Jag ville inte se. Att acceptera att jag var utmattad, det fanns inte. Jag var ju den duktiga. Den som klarade allt. Den som alltid fanns där, och presterade. I precis allting. Mitt existerande närde sig på erkännande och beröm. Det var som en drog. Det enda som fick mig att må riktigt bra. Så när jag började glömma saker, som viktiga möten, var mina nycklar låg, koder till bankkortet som jag haft i femton år och ibland vart jag var på väg, så skyllde jag det på “vanlig stress” och att jag nog bara var lite trött. “Just för tillfället”. Och så ansträngde jag mig istället ÄNNU mer, för att kompensera. Jag gick till jobbet hur dåligt jag än mådde. Vilka invändningar någon hemma än hade. Varvid kroppen, förståeligt nog, svarade med yrsel, huvudvärk, illamående och mental frånvaro. Jag ville ständigt gömma mig för att slippa fler arbetsuppgifter, men samtidigt ta på mig mer för att visa att inget var fel. Jag började känna skam över att jag inte klarade av det jag hade åttagit mig. Det kändes som att jag nog inte var så duktig som andra sa. Jag hade tagit mig vatten över huvudet. Jag kände mig som en looser. Både på jobbet och hemma. Jag levde i min egen mardröm. Att inte duga.

Mitt i all förnekelse om att jag faktiskt var sjuk så gick kroppen till slut in i något slags krisläge. Mina sinnen var plötsligt ständigt på bristningsgränsen. I allting. Både ljud, ljus, lukter och andras närvaro och frånvaro blev överväldigande. Varje liten uppgift kändes som ett oöverstigligt hinder när det lades på högen av allt det ansvar som jag redan hade tyngt ner mig själv med. Kroppen ville till slut inte lyda. Det var som om att någon hade hällt bly i mina vener och att orka lyfta ben och armar blev som ett projekt i sig självt. Varje steg, varje rörelse och bara att hålla kroppen upprätt kändes som att bestiga ett berg utan utrustning.

Jag fick ont i lederna, hela kroppen kändes stel, magen krånglade och huvudvärken fanns där varje dag och pendlade mellan en svag spänning till migränens ihärdiga dunkande. Jag orkade snart inte umgås med vänner, hålla kontakt med familjen i Göteborg, inte träna, inte engagera mig i någonting eller någon. Fritiden övergick från ständiga aktiviteter till någon slags vaacum där jag hela tiden var fruktansvärt trött och samtidigt skamsen över att jag var det. Ingenting var roligt. Att le blev som en ansträngande muskelträning. Nätterna våndades jag, för de var alltför långa och fyllda av någon slags obestämd oro som oftast eskalerade till ångest vid fyra-tiden på morgonen.

När utmattningen sedan var ett faktum så var det alldeles för sent att vända den. En dag satt jag bara där, framför min dataskärm på jobbet, helt stilla. Jag satt där i sju timmar utan att göra någonting alls. Jag flyttade inte blicken, mina armar låg stelt vilande på skrivbordet och blicken var riktad mot det monotona abstrakta bildspelet i min skärmsläckare. I sju timmar. Sedan gick jag hem och svimmade på badrumsgolvet, fick åka ambulans, slutade att andas, började igen och äntligen kapitulerade jag. Min kropp hade givit upp, den behövde hjälp. JAG behövde hjälp. Så duktig men samtidigt så vårdslöst blind och rädd för att se mig själv.

Till skillnad från min vänninna så var jag lyckligt lottad som hade en personalchef som (till slut) faktiskt “såg” mig. Och än mera lyckligt lottad så hade jag hemma en eller flera som varje dag undrade hur jag mådde. Som oroade sig. Som såg mig. Pushade mig. Tog hand om mig och hjälpte mig upp. Jag fick också bra möjligheter till rehabilitering och återhämtning med kbt terapi och avslappningskurser. Min väninna, som bor själv utan familj, gick varje dag från en enorm ångest på jobbet till ännu mera ensam ångest hemma. Hon hade en urusel uppslutning på jobbet och inte helt friktionsfria möten med läkarvården.

Jag är frisk, glad och kry nu, men det tar fortfarande min tid i anspråk. Att inte trilla dit igen. Det tar tid att komma tillbaka. Det tar tid att hitta verktyg som fungerar. För det är en fruktansvärt jobbig sjukdom. Man liksom tappar allt. Sin kreativitet, sin lust till allt runt omkring, hela sitt engagemang i livet. Och man skäms hela tiden. För att man känner sig så dålig, för att man inte orkar umgås, inte orkar prata, inte orkar prestera, inte orkar göra någonting. Man kan inte koncentrera sig på mer än en enda sak åt gången, och till och med den enda saken är svår att genomföra.

När det gäller utmattningssyndrom fungerade, som sagt, rehabiliteringen väldigt bra för mig men vården är tyvärr inte helt sammstämmig. För vad är vila? Vad är rehabilitering? Vad behöver just jag eller du? Vi är ju alla olika och vår situation i livet kräver olika insatser. Och här är det inte en skada i ett knä att justera eller att försöka få en bruten handled att lyda, man skall få hela kroppen att börja om. Helt och hållet. Man skall rehabilitera sig tillbaka till sitt eget liv. Till sig själv. Till den man är bakom det där trasiga yttre och inre.

Man måste öva sig på triviala saker som att orka duscha. Att använda duschtvålen är mitt i processen oftast att se som en bonus. För att inte tala om att tvätta håret MED balsam. (och komma ihåg att skölja ur det) Man övar på att byta ut sängen mot exempelvis soffan. Att kanske orka sätta på TVn medan man ligger där (om fjärrkontrollen är inom räckhåll för handen). Att ta på sig något rent från byrån istället för T-shirten som man inte orkat tvätta på veckor. Att raka sig under armar och diverse andra pälsiga ställen för att inte se ut som en rysk kulstöterska på 80-talet känns helt främmande. Och maten, detta jätteprojekt, de dagar man känner att man har verklig ork så lägger man till och med upp den micro-uppvärmda pajen på en tallrik istället för att äta ur cellofan-kartongen. Sen måste man öva på att gå ut, alltså inte gå ut på “lokal”, på bio eller till ett fik utan helt enkelt att öppna dörren och gå utanför dörr-karmen för att få lite luft. Att orka ta på sig skorna, och hoppas att de inte behöver snöras. Man får lära om.

Och som grädde på moset skall man, om man har otur min väninna, samtidigt strida med myndighetspersoner och läkare som tycker att att ens tillfriskande går för långsamt. För de vill, precis som man själv vill i sinom tid, att man skall börja arbeta igen. Och jag är, som jag skrev inledningsvis, helt enig med att arbets-rehabilitering är viktigt. Men om arbetet har varit en stor del av problemet från början så borde man väl ändå vara mer försiktig. Då måste verkligen ordet “rehabilitering” dominera i sammanhanget och inte övertrumfas av ordet “arbets”. Om personen det gäller inte har “det vanliga” skyddsnätet som familj, barn och syskon samt vänner och föräldrar som bor nära, då är det dessutom tyngre och svårare. Och då måste man väl rimligtvis ta hänsyn till det.

För det handlar ju inte bara om att börja jobba igen. Man är så oändligt skör. Och man behöver höra att man duger. Precis som man är. Oavsett hur mycket eller lite man orkar.  För man har varit totalt krossad i botten av en självförstörelseburk. Och när man är på bättringsvägen efter att ha haft utmattningsyndrom, då är man också är väldigt rädd. Man är livrädd för att man skall springa rätt in i den där hårda väggen igen. Man undrar hur man vet när man bara är normalt trött jämfört med att man är på väg att krascha. Men även den där rädslan att inte duga finns där. Som en elak liten djävul som bosatt sig på ens axel.

Men så säger alltså doktorn att man är frisk, för det har han/hon bestämt, trots att det fortfarande är så mycket man helt enkelt inte orkar. För ingenting är ju som vanligt! Inget är som det var innan trots att doktorn säger att “Jaha nu är du klar. Dags att jobba!”. Men man känner ju sig inte klar! Man orkar inte som man gjorde förr. istället känner man sig IGEN misslyckad, nu över att man inte lever upp till standard-kraven på att vara frisk och normal. Man är sen. Omöjlig. Tvär. Pessimistisk. Man har misslyckats. Man försöker inte tillräckligt. Och nu när man fortfarande är trött, men är friskförklarad, så har man inte heller sjukdomen att gömma sig bakom längre. Vilket återigen leder till att den där djävulen på axeln flinar förnöjt och gör sig redo till attack. Du duger inte. Ha!

Min väninna har blivit friskförklarad och beordrad att nu börja arbeta heltid. Jag hör paniken och den så välbekanta oändliga tröttheten i rösten genom telefonen. Jag hör symptomen som var så starka hos henne för bara ett halvår sedan ge sig tillkänna igen som små elstötar i luren. Hon har inte ens kommit till stadiet då hon har hittat sig själv ännu. Det är som om att reservdelarna är på plats men de är inte fastskruvade. Än mindre är hon färdig-monterad för att ständigt umgås med andra och få en massa krav på sig på en arbetsplats där allt började. Det är så tydligt att hon inte är redo. Det är så tydligt för mig genom en telefonlinje. Hur kan det inte vara tydligt för en läkare som sitter mitt emot henne på en mottagning? Hon har just rest sig upp och står med ostadiga ben utan någon som fysiskt kan ta emot henne om hon trillar. Och när man fortfarande måste fokusera på att stå stadigt, hur skall man då orka slåss med läkare, myndigheter och psykologer. Hon bor 56 mil bort från mig så även om hjärtat vill så räcker mina armar inte till. Det är hjärtskärande och det gör ont i mig. Och jag blir arg.

En del undrar varför det tar sån himla tid att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom. Big deal eller? Men tänk på hur lång tid det tar att bryta ner hela kroppen och själen. Oftast år. Så hur skall man kunna bygga upp allting så att det funkar på bara några få månader? Människokroppen är ju den mest komplicerade maskinen i världen. För att inte tala om hjärnan.

Idag är jag frisk och glad. Men jag är, som sagt, mycket lyckligt lottad. Jag har haft ett stort skyddsnät och fått möjlighet att lära mig att vara rädd om både kroppen och själen. Men alla har inte sån tur.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *