En dos av kulturberikning

Igår var det dags för en dos av kulturberikning. Det kändes som en bra avrundning på en minst sagt dramatisk sommar. Så, tillsammans med en en av mina absolut finaste vänner bevistade jag ”The phantom of the opera” på anrika Cirkus i Stockholm.

Jag läste att denna musikal har setts av 140 miljoner människor i 34 länder under tre decennier. Otroligt! Och nu är jag alltså en av dem som sällat sig till denna skara. Och det var… fantastiskt. Andrew Lloyd Webbers musik med sina mäktiga duetter, sånger och orgelstrofer kändes som en förstärkt puls i kroppen. Men det var nästan mera som opera än musikal, vilket resulterade i ett “du-har-ju-noll-koll upphissat ögonbryn från min kultursnobbs-kulbo imorse. Men för mig kändes det så, alltså mer som opera. Och det var helt okay, för de storslagna scenerierna, den mäktiga musiken som sprängde sig in i kroppen och de färgstarka vackra kostymerna och sceneffekterna som ibland fick ögonen att kisa, gjorde att man förtrollades och nästan glömde bort tid och rum. Det kändes som om att man faktiskt var där, både bakom och framför scenen på L’opéra Garnier i Paris kring förra sekelskiftet. Mitt i all drama, alla konflikter, spöklika underjordar och drömmar. Med en ensam, vanställd och överintelligent man som intar en opera. Ett psykotiskt operaspöke som mördar och intrigerar, men som samtidigt bara är en en vanställd man som vill ha kärlek och att någon skall se honom som den han är, innerst inne. Precis som vi alla icke-vanställda spöken också vill. Historien om honom och den sköna Kristine med sin enorma röstkapacitet är fylld med motstridiga känslor, kärlek, förtvivlan, makt, undergivenhet och förstås, som sig bör, ett triangeldrama. Man rycks med och man blir lite sorgsen på slutet, när hon springer ifrån honom där han ligger på golvet och badar i sin förtvivlan. Man vill nästan kliva upp på scenen och säga “Men du, om du fortfarande finns så kan vi samla ihop pengar så att du kan få hjälp”.

Det enda som var minus den här kvällen var de mördande stolarna som fick blodcirulationen i rumpan att nästan upphöra. Och de höga trappstegen som fick mina ömma lårmuskler (nåja bara lår då) att protestera. Cirkus ÄR verkligen magnifikt, det en lokal med själ i väggarna, och scenen är fantastisk, men det är inte skönt att sitta ner alltför länge. Det hördes många knarr från rumpor som olustigt vred sig från ena sidan till den andra under kvällen.

Men som sagt, det var all in all en upplevelse och ett perfekt sätt att avsluta både veckan och sommaren. Imorse visade termometern på bara 7 grader, och jag måste säga, med risk att bli lynchad av alla solentusiaster, att jag ser fram emot ånga ur näsan, sprakande brasor i spisen, mustiga soppor och tända ljus i höstmörkret.