En hemlös insikt

7 dagar utan socker (tack gode gud för ProPud) och idag hade jag första träffen med min PT. Hon som skall omvandla min lite lösa kropp till ett under av fitness.  Jag hade tänkt beskriva mötet här i bloggen. Men något viktigare kom ivägen. Något som fick mina efterlängtade magrutor att kännas ganska oviktigt. Det här inlägget blev alldeles för långt men det gick inte att radera något. Det kändes för angeläget.

På min morgonpromenad med hunden mötte jag någon. Denne någon satt på en bänk på den väg där jag ibland brukar gå på mina morgonpromenader. Han hade väldigt mycket kläder på sig för årstiden, jag skymtade slitna långärmar under en solkig grå rock och den blåvita toppluvan och tillika halsduken, som överhudtaget inte passade för den här soliga dagen, skvallrade om ett förflutet som fotbollssupporter. Den här “någon” hade, som brukligt för dessa individer, en flaska brännvin i handen. Ja ni ser, jag är snabb att döma, precis som de flesta är. På bänken bredvid honom stod det en fullpackad plastpåse och nedanför en stor solkig bag som hade hjul.

Efter den där initiala skanningen av bänken, rynkade jag på näsan, kortade snabbt kopplet på Simba och drog mig instinktivt åt vänster för att passera utan att låta denna sorgliga syn få en chans att invadera min harmoniskt fina promenad. Precis som om att jag trodde att han skulle hoppa på mig mitt där på gången med rusningstrafiken som dånade bara 15 meter bort, eller att hans öde skulle smitta av sig på mig, som ett virus. En uteliggare? Här på Värmdö? Really? Dom skall väl hålla sig inne i stan och låta oss ….boende….njuta av våra fina liv här ute i fred? Jag skulle precis snabbt stega förbi och låtsas att han inte fanns…när något hände. Simba total-vägrade gå vidare. Han tvärstannade och skulle prompt fram till den här….sorgliga figuren. Och när mitt 60 kilos fluffiga muskelpaket med obändig vilja bestämmer sig för att det är stopp, ja då ÄR det stopp. Jag försökte ilsket dra och förmana “Nu kommer du här! Nej! Nej, sa jag. Hiiiiiit!!” Åhhh varför gick jag aldrig på den där valpkursen! Inget hjälpte och jag drogs hjälplöst fram mot “denna där” på bänken.

När Simba kom fram till bänken tittade “denna där” upp, inte på mig – jag var tydligen fullständigt ointressant – nej han tittade intensivt på Simba, jag såg ett leende skymta bakom det toviga skägget medan han la sin smutsiga hand under hundens haka och mumlade något, varvid Simba raskt lade sig ner med ett belåtet grymtande och placerade sitt enorma huvud på mannens smutsiga skor. Arghhhhhhh….. Panik! Hade jag handsprit med mig på promenaden? Åhhh nej, vi som brukar ha handsprit överallt i vår bacillrädda familj. På toaletten, i badrummet, i köket, vid sängen ja till och med utomhus. Men jag hade verkligen inte räknat med att en uteliggare skulle klappa min hund just idag! Eller någonsin. Jag måste komma ihåg att ta med ett travelpack i fickan. Alltid. Kan man förresten ens använda handsprit på hundar? Jävlar! Skit! Det fick bli hundbad när vi kom hem. Åhhh vad jobbigt. Jag som bara ville ha min promenad och sen blogga om min framtida mage.

“Vilken fin hund” hördes det plötsligt under toppluvan. Ljudet avbröt min inre bacill-dialog och jag tittade häpet upp. Han hade en röst som ….jag vet inte… som en… person. Låg men ändå så…tydlig. Och den lät inte ett dugg full. Alltså alkoholdrogad. Den lät inte heller….hemlös. Jag vet inte varför jag förväntade mig en konstig röst. Som om att alla hemlösa pratar på ett visst sätt. Hemlösspråket. Så otroligt fånigt av mig. “Du behöver inte vara rädd” sa han sedan “Jag har haft hundar förut…och jag smittar inte” Arghhh igen, han kunde läsa mina tankar! Skit också. Jag kände att rodnaden kröp upp på kinderna, icke att förväxla med klimakteriesvallningar, som gör ansiktet tomatrött, men det blev ändå en liten svag färgskiftning. Jag kände det tydligt. Jag gjorde en ansats att få Simba att visa att matte är den som bestämmer…och att mina fötter är att föredra framför en smutsig främlings.

“Får jag prata med honom lite? Bara en liten stund?” frågade den hemlöse då och jag avbröt abrupt mina försök att dra i kopplet. Jag tvekade någon sekund, fortfarande med handsprits-ångesten hängandes kvar i luften. Han frågade om han fick “prata” med hunden, inte klappa. PRATA. Mina tankar gick genast till Cesar Milan, han som pratar med hundar på TV. Jag har dagdrömt om honom ibland. Cesar. Alltså inget amoröst eller porrigt utan att han skulle komma och förvandla min bokstavskombinations-hund till en vass agilityhund som lyder minsta vink. Eller åtminstone lära honom “hit” och “stanna” …och “ät inte skor” Men, den här mannen var så långt från Cesar man kan komma. Jag tvekade men svarade sedan “Visst…hmmm…prata du…ehhh…. ni” och tillade “Han heter Simba. Men… vi måste gå snart. Alltså verkligen…gå snart” förtydligade jag. Jag satte mig sedan så långt ut på den andra kanten av bänken som det bara gick. Med ena skinkan utanför, för säkerhets skull. Sen satt vi där en stund. Simba hade nu satt sig upp och lagt huvudet i det inte helt rena knät. Herregud, vad fanns det för baciller DÄR??? Mannen pratade lågt och mumlande med Simba medan han klappade honom på huvudet. Jag hörde inte allt men min koncentrationsstörda vovve som inte kan vara still mer än 30 sekunder åt gången, han bara satt där. Helt stilla. Han provsmakade varken skorna eller slickade på byxorna i hopp om någon sölad matrest. Hade den här ….figuren… hypnotiserat min hund? Tänk om Simba också vill bli en uteliggare nu? Jag kände mig extremt obekväm där jag halvsatt rakryggad och redo till språng ifall… ja ifall…jag menar man vet ju aldrig…med sådana människor. Eller hur? Visst är det väl så?

Det är svårt att sitta på en bänk med någon som har en konversation med ens hund utan att själv säga någonting alls. Mannen verkade däremot inte tycka det, han verkade fullt koncentrerad på sitt intensiva samtal med Simba, men hos mig kröp det i kroppen av obehag. Det kändes som om att mitt obehags-center höll på att sprängas. Och min ena skinka höll på att domna eftersom den fortfarande hängde utanför bänken. Till slut, för att bryta min tystnad kastade jag intelligent ur mig “Bor du här omkring?” Ja helt allvarligt. Jag frågade faktiskt det. Hur dum får man bli? Jag frågade bor du här omkring till en person som så uppenbart tillhörde kategorin hemlös! Precis som om att vi hade suttit och konverserat på en barstol på Riche. Arghhh. För andra gången på bara några minuter färgades mina kinder röda av förlägenhet. Men han svarade bara lugnt “Nej inte nu, men jag gjorde det förr” Jag blinkade häpet till och slängde, åter igen utan att tänka, käckt ur mig nästa intelligenta fråga. Det var som om att mina frågor levde sitt eget liv. “Varför flyttade du då? Värmdö är ju så fint” Jesus. Jag ville bita mig i tungan men det var redan för sent. Frågan låg där och skvalpade på trottarkanten till allas beskådan. Varför flyttade du? Och ännu värre: Värmdö är ju så fint. Det lät ju som om att han kanske hade tröttnat på det lantliga men fina Värmdö för att istället satsa på en sjysst lägenhet i innerstaden. Men nu frustade han till av något som lät som ett skratt. Han vände fortfarande inte blicken från Simba när han sa “Jag ville prova något annat, bli alkis och sova i parker. Har alltid varit en friluftsmänniska innerst inne” Jag blev blickstilla när jag insåg att det jag hörde var humoristisk ironi. Är hemlösa fyllon ironiska, och har humor? Min värld var nu i total gungning.

“Min familj bor kvar här” tillade han sedan, utan att nÃ¥gon ytterligare dum frÃ¥ga frÃ¥n mig behövde ställas. Mitt hjärta blev stilla som en sten vid de orden. Hans familj. Han har familj. Men hur?… “Jag träffar dem inte” sa han sen som svar pÃ¥ den frÃ¥ga jag ställt mig i huvudet. Herregud, han läste verkligen mina tankar! “Men… varför Ã¥ker du hit dÃ¥? AlltsÃ¥ var…liksom…bor du…när du bor alltsÃ¥?” frÃ¥gade jag dÃ¥. Herregud! Skärpning! Men ändÃ¥, trots mina insiktsfulla frÃ¥gor sÃ¥ började konversationen kännas mindre obekväm och jag glömde nästan bort de där smutsiga kläderna, den malplacerade toppluvan och flaskan han hade ställt ifrÃ¥n sig pÃ¥ sin högra sida. “Äh jag vill bara ….. känna mig lite nära ibland” svarade han sÃ¥ lÃ¥gt att jag fick luta mig fram för att höra och sen tillade han “ PÃ¥ födelsedagar och så” Nu vände han för första gÃ¥ngen huvudet mot mig. Han var smutsig i ansiktet och hÃ¥ret var oklippt. Men mina bacill-tankar var helt försvunna. För de där ögonen. De var sÃ¥ fulla av ledsamhet, längtan…..och skam, att mitt hjärta förvandlades frÃ¥n en sten till en stor boll av ludd. Jag blev alldeles tjock i halsen och surrig i huvudet när insikten slog mig sÃ¥ att jag nästan ryggade tillbaka. Han hade ju varit nÃ¥gon, nÃ¥gons nÃ¥gon, precis som jag. Den här mannen. Inte Uteliggaren. Inte Den Hemlöse. Utan Människan. Personen. Han hade haft ett liv. En familj. Vänner. Och nu satt han här och var osynlig. Han var Ingen, som Arya Stark i Game of Thrones. Och sen kom nästa tanke. Den som mÃ¥nga fler borde tänka pÃ¥ när de rynkar pÃ¥ näsan och kortar kopplet pÃ¥ sin hund för att komma förbi utan att riskera att bli hemlös-smittad. Det kunde faktiskt ha varit jag. Eller du. Jo faktiskt. Hur otroligt omöjligt det än känns just nu. För det spelar ingen roll hur bra man har det, vilket fantastiskt jobb man har, hur smart man är, man kan inte styra över precis allting som händer. Varken över yttre eller inre omständigheter.

Tänk den dagen då du kanske av någon anledning går i personlig konkurs, kanske din firma har gått dåligt och får läggas ner. Din man/hustru tycker inte att det är lika roligt att leva på existensminimum som att äta oxfilé varje lördag så han/hon skickar in skilsmässoansökan, för det är ju också väldigt jobbigt att behöva ta hand om någon som är deprimerad. Det var ju liksom inte dealen från början. För deprimerad kan man lätt bli i ett sådant pressat läge. Du själv har alldeles för mycket misslyckandeångest och panik för att ens protestera mot skilsmässan. Sedan kommer Kronofogden och tar det du hade och du har plötsligt ingenting. Du kan inte ens ha barnen varannan vecka. De tycker dessutom att det är jobbigt att vara hos dig för du är ju så deppig….och fattig hela tiden. Du vet att dina barn skäms för dig, och du känner skam inför dem. Du vill inte att de skall se dig som du är just nu. Bättre att ni inte ses alls. Depressionen börjar äta sig in under huden och det enda som dämpar är att ta ett glas vin, sedan två, sedan tre och när det inte ens hjälper med en hel flaska, då tar du till starkspriten. Dina vänner och familj försöker hjälpa dig men du orkar bara inte bry dig. Du gör dem besvikna trots att du inte vill, men du skäms. Du skäms precis hela tiden. Du vill inte visa hur misslyckad du är. Eller visa att du behöver hjälp.

Istället avvisar du dem som bryr sig och blir helt handlingsförlamad. I dagar sitter du mest och stirrar in i en vägg. Du vill bara försvinna. Vännerna orkar till slut inte med dig, och snart ger även familjen upp. Din enda vän som finns kvar är alkoholen. Det blir din bästa vän i hela världen. Den enda som inte ställer krav utan bara ser till att du mår bra. Åtminstone för stunden. Du vill egentligen helst dö men vågar inte ta steget. Även där känner du dig misslyckad. Som en fegis. Och till slut, hur overkligt det hade verkat för bara ett eller två år tidigare så hamnar du på gatan utan att ha någonting kvar. Du, som var den där framgångsrike, den glade, hårt arbetande familjefadern/modern. Du har inte kraft, vilja och ork för att ens FÖRSÖKA ta dig tillbaka. För du har ju ingenting kvar att komma tillbaka till. What´s the point? Och när du inte själv har viljan, då kan ingen annan hjälpa dig heller. Plötsligt är du Ingen som sitter på den där bänken, som dricker ur den smutsiga flaskan och böjer huvudet för att slippa se rynkade näsor och sneda blickar som skyndar förbi.
Det är inte många som kan tänka sig en sådan framtid. Det gjorde nog ingen av dagens hemlösa heller. De har alla varit oskyldiga barn och många har haft bra liv, familj, drömmar, jobb, hem…tills något hände. Ofta är det flera faktorer som tillsammans raserar ens tillvaro och har man väl hamnat utanför samhället är det oerhört svårt att ta sig in igen. Det är som moment 22; Har du ingen adress kan du inte söka ett jobb, har du inget jobb får du ingen bostad. Har du ett missbruk ställs det ofta krav om drogfrihet för att få ekonomiskt bistånd, vilket inte alla klarar av. Självklart finns det alltid ett “eget ansvar” men de som drar alla över en kam och säger att alla hemlösa får skylla sig själva, de tror kanske att den svenska modellen faktiskt fungerar. Men på allvar, som det ser ut, tror ni verkligen på det?

Jag frågade Simbas nye vän om jag kunde göra något. Han sa stillsamt “ Jag behöver en biljett för att åka tillbaka med bussen, in till stan” Jag blev jätte-upprymd över att jag faktiskt kunde göra något! Nästan lättad. Ända tills jag insåg att jag varken hade pengar eller kort med mig på promenaden. Det enda jag hade att erbjuda var tre oanvända bajspåsar. Ivrigt jag bad honom att sitta kvar där han var, jag hade ju bara 15 minuters promenad hem. “Jag kommer tillbaka och ordnar biljett åt dig” sa jag. Jag bubblade av tanken på att få hjälpa till. Han sa “Tack, då sitter jag här”, lutade sig tillbaka och tog en klunk ur sin flaska. Jag reste mig upp, fick med mig Simba och halvsprang flåsandes hem igen. Jag var så glad över att känna mig….. nyttig….och behövd. En liten medberoende-varningsklocka ringde längst bak i huvudet. Men nej, sanningen var att jag verkligen, på något praktiskt sätt, ville be om ursäkt för min första näsrynk. För mina bacilltankar och den där initiala orättvisa avsmaken och dömandet. Även om en bussbiljett inte är så mycket att komma med i det långa loppet. Väl hemma kokade jag en snabb kopp kaffe, hällde upp det i en ta-med-mugg, grabbade med mig hönökakan och ett paket skinka i en ICA påse och begav mig tillbaka, nu i bilen för att det skulle gå fortare. Jag kände mig så full av energi.

Men väl framme… så var han inte där. Jag körde runt i närheten, in på parkeringsplatsen vid vårt köpcentrum, kollade busshållplatsen men såg honom ingenstans. Kanske hade någon annan givit honom en biljett eller kanske hade han stött på en godhjärtad busschaufför och fått åka gratis. Eller också hade han helt enkelt inte trott på att jag skulle komma tillbaka. Jag, som hade rynkat näsan och haft huvudet fullt av rädsla för att bli besmittad av  hemlöshet – blev otroligt besviken. På mig själv. Jag hade inte ens frågat om hans namn.

 

Här kan man hjälpa

Stadsmissionen:                 http://bit.ly/2bTmSjI

Hemlösa.se:                          http://bit.ly/2c9SYWi

FB Vi hjälper hemlösa:       http://bit.ly/2cFIscx

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *